en obekväm situation?
I dag när jag satt på bussen på väg hem så gick det på en kille. Det är inte vilken kille som helst. Han lider av Dawn Syndrom. Jag tycker de är söta. Ofta har de också en otroligt härlig personlighet. Vilket jag gillar. Hade en vän som led av det när jag var liten, han hade en helt underbar personlighet.
Men, i vilket fall..
Han går förbi en tjej och säger hej, men hon svarar inte av någon konstig anledning (nej, hon lyssnade inte på iPod, hon satt och slickade på sina byxor som om hon vore en hund och behövde tvätta sig). Så när han kommer till mig så svarar jag självklart och hälsar tillbaka. Tyckte han verkade glad och trevlig.
Efter ett tag så sträcker han ut handen till mig, som om jag skulle hålla hans hand eller så. Vet inte riktigt vad budskapet var men i vilket fall tog jag tag i den, lite mer som en hälsning och släppte därefter. Under hela resan sitter han och tittar på mig och ler. Det är ju inte hela världen, men när han sedan skulle gå av så klappade han mig på kinden och gjorde en slängpuss. Det var DÅ, just då jag kände att jag befann mig i en obehaglig situation. Jag visste inte om jag skulle gå av och springa hem eller om jag skulle åka vidare och gå av på nästa station. Men jag tog mitt mod och gick av. Gick en annan väg. Fort som tusan hem.
Jag sitter fortfarande för mig själv och funderar på om jag tyckte att han var en söt människa med mycket lycka och glädje inom sig eller om jag inte gillade det. Men måste inte ha svar på det just nu. Det får förbli ett frågetecken.
Kommentarer