En tidig kväll igår innebar att jag redan klockan 8 slog upp ögonen pigg som tusan.

Jag har haft en brevmorgon.

Morgonen då jag samlat alla mina krafter för att läsa mina vänners brev.

Varför har jag världens finaste vänner för?

Tårarna gick inte att hålla inne alls.

Ni är världens bästa och jag blir så jävla glad när jag tänker att jag ska spendera resten av livet med er.

.

Men. Det är det här jag behöver lära mig.

Här får jag inte samma kärlek som hemma på något sätt.

Och jag är bortskämd hemma, bortskämd med kärlek.

Här har jag ingen. Helt ensam.

Jag lär mig att jag har världens finaste vänner, och att jag ska ta vara på dom.

.

Föresten saknar jag redan pappa och mamma.

Men det går bra.

Man ska vara glad över att man har något att sakna.

Det är en fin mening.

Visst?